filmtime 2

Vad är film? I min tolkning är det i första hand rörliga bilder, som hur de än visas, oftast kallas för film. Rörliga bilder kan användas till mycket men är särskilt viktigt om man vill förmedla ett visuellt språk. Ett språk som annars är omöjligt att uppfatta annat än om man står öga mot öga med den man ”talar”. Alltså om man vill skicka ett meddelande på teckenspråk måste man använda ett medium som kan förmedla rörliga bilder, som film. Film kan förmedla olika saker som att dokumentera händelser, sprida information eller berätta något men behöver alltså inte alltid vara frambringad genom en filmkamera, liksom man kan använda tryckta media för samma intentioner. Jag har arbetat med rörliga bilder, som man generellt kallar för film både för döva och hörande både för teve, biograf, med flera media. Min avsikt här är att formulera några ord om den film som är avsedd att visas på biograf. Den som gör sådan film gör det för att vederbörande har något att berätta. En berättelse som publiken sedan tar till sig och tolkar. På biograferna visas just nu en film som heter ”Play”, ett namn som inte på något sätt röjer vad filmen handlar om. Själv kommer jag att tänka på musik eller lek, men efter att ha sett filmen gissar jag att filmmakaren menar rollspel. Filmen är gjord av någon som kan hantverket och som blir hyfsat om man inte tänker på de långa tagningarna som ibland känns som longörer. Han har inte riktigt Roy Anderssons fingertoppskänsla för hur de ska se ut. Att filmen sedan hamnat på topp i ranglistan bra eller dålig beror till stor del på att filmen bekräftar våra fördomar. Det är så det är; svarta barn lurar vita barn och det är det filmen lyfter fram och som man bär med sig då man lämnar salongen. Regissören, Ruben Östlund, blandar ihop vad det han vill att publiken ska se med det som filmen egentligen visar. Han säger i en intervju i DN den 8 januari att det är inte verkligheten han visar utan det är en bild av verkligheten. Just det, den bilden vi ser i filmen är samma bild som vi redan sett i verkligheten. Han säger också att det är viktigt att vi tar hans film på allvar eftersom det är det han har strävat efter. Men vad hjälper det om vi tar filmen på allvar, det är ändå bara fördomar han har förstärkt. Vad menar han förresten med att ta filmen på allvar? Vidare säger Ruben Östlund att han ”gjort till sin specialitet att hålla fram mänskliga beteenden och reaktioner i relativt vanliga, normala sammanhang, utan att ta ställning för eller emot några av de figurer han visar på filmduken.” Det vill säga han visar en bild av verkligheten utan att ta ansvar för de fördomar han förstärker. Har just sett filmen ”Simon och ekarna” där Lisa Ohlin förmedlar en berättelse som berör och utifrån det om jag jämför med ”Play” så förmedlar den senare bara en händelse som jag redan läst i tidningen och som kan betraktas som ett debattinlägg. Själv säger Östlund att alla filmer han gjort har han bara gjort för sin egen skull. Men också tycker han om att spetsa till saker och som det visar sig han inte tar ansvar för.

nyårstid

Nyårstid. Nyår betyder januari och mörker och kallt. Men jag tror vi har fått en ny årstid, januari med grönska, blommor och vår. Ja, jag hoppas på vår precis som den arabiska våren som betyder förändring och bättre tider. Bättre för folket och då inte bara för de rika för de har det redan mycket bättre än alla andra. Istället bör det bli bättre för de som drabbats av regeringens besparingar, som de gjort, för att kunna ge till de rika. Det sorgligt att inte alla i skolan fick lära sig att vi ärver våra föräldrars gener. I dessa gener ligger disposition för olika egenskaper som sedan miljön har betydelse för i vilken grad vi utvecklar dessa egenskaper positiva eller negativa. Av detta följer att vi behöver hjälp och inte straff för vissa beteenden. Det finns ett talesätt som säger att alla är inte födda med en guldsked i hand, det vill säga att de inte har förmåga att ta för sig. Men jag vill ändå hoppas på bättre tider för alla så därför: Nu randas åter ett annat år istället för det som går där katastrofer vällt fram ur alla vrår men vi hoppas och spår att de frön vi sår leder fram till en alldeles egen vår som vi firar ikväll med fyrverkei och gutår till ett himla GOTT NYTT ÅR då vi på kärlekens klocka slår.

filmtime

Ang.debatten om filmen PLAY. Är PLAY en film eller ett filmat debattinlägg? En regissör ska inte behöva förklara vad han vill säga med sin film. Åskådaren ska heller inte bli tillsagd vad det är som regissören tänkt med den. När Ruben Östlund går i svaromål mot vad vissa kritiker tycker om hans film berättar han om företeelser som absolut inte syns i filmen men som för hans egen del är avgörande för dess innehåll. Han menar att händelser bakom kameran var med om att förstärka vad han ville säga med filmen. Något som visserligen är intressant som debattinlägg men inte för vad som syns i de rörliga bilderna eller filmens konstnärlighet. Ändå är han tvärsäker på att jag inte gillar att bli avslöjad såsom varande deltagare i en social och ekonomisk obalans när jag ser hans verk. Glöm det, eftersom den obalansen ändå existerar bortom varje filmmakares intentioner. Vad jag ser i bilderna har heller inget att göra med hur nervös regissören var över om skådespelarna skulle klara sina roller. Hans nervositet syns inte på filmen, blott resultatet och har alltså inget att göra med vad filmen säger mig. Tydligen är han själv missbelåten med att alla inte ser vad han EGENTLIGEN ville berätta. Jag såg vad som försiggick på vita duken, det vill säga resultatet. Allt det andra är en annan berättelse. Film är ett konstverk och det kan i bästa fall sammanfalla med vad filmen säger mig men inte alltid med vad regissören vill säga med sin film.

Evinnerliga tider

Evinnerliga tider Inte visste vi då, 1946, att våra möten skulle hålla på i evinnerliga tider, ja, vi träffas fortfarande varje månad. Jag menar möten då flickorna på Kålltorps Ungdomsgård träffades för samvaro. Först samlades vi på varandras födelsedagar. Vi var elva stycken som träffades hemma hos varandra men efter ett par år blev det symöten istället. Det var inne med symöten då men när det kändes för tantigt blev det bara just möten men fortfarande en gång i månaden. Igår reste jag till Göteborg för att vara med på julträffen med tjejerna, då man har med sig en klapp som lägges i en säck och som tomten fördelar slumpvis mellan oss. Tyvärr har vår tomte drabbats av demens och bor på ett hem varför värdinnan delade ut paketen istället.. Numera träffas vi vid lunchtid stället för på kvällen och det bjuds på lunchsmörgås . Men vad jag ville berätta med detta är att ett tonårsgäng för 65 år sedan började träffas regelbundet en gång i månaden hemma hos varandra och gör det alltjämt. Dessutom träffades vi på 40-talet varje kväll på ungdomsgården. Det där med evinnerliga tider är detsamma som till döddagar. Nu är vi bara sju vackra flickor eftersom tidens tand har tagit ut sin rätt. På väg till Centralen för återresa till Stockholm tar jag god tid på mig för att insupa göteborgsatmosfären. Passerar Scandinavium där det ringlar en hundra meter lång kö för att köpa biljetter till Bruce Springsteen. Ser min gamla skola, Kommunala Mellanskolan där jag tog realen 1947. Kollade också Leifs vindflöjlar på balkongen till restaurangen på en tillbyggd del av skolan som numera heter Burgårdens utbildningscenter. Kilar in på Stadsbiblioteket och får hjälp med att leta fram ett par bilder på Skansen Lejonet där huset där min mamma föddes finns med och som jag kopierar. Införskaffar lite yoghurt och en ostfralla att ha på tåget på konsum på Avenyn där det också finns en kö till Springsteen-biljetter förresten. Avenyn var sig lik från tiden då man strögade. Tog också med en sväng genom Femman innan tåget skulle gå. Det blev plötsligt ont om tid så jag måste skynda mig. Kom då att tänka på något jag hörde nyligen, nämligen att ”tiden skall inte vara en fågel som flyger framför mig utan en trygg oxe som går vid min sida.”

111111

Vilken tid det tar! Jag menar att nu är det en månad sedan jag lämnade mitt manus till ett bokförlag. Väntans tider. Ska det bli ja eller ska det bli nej? Har förresten ett manus till som ligger och väntar på att bli skickat till ett förlag. Var det någon mer än jag som reagerade på programledaren i Go´kväll den 111111 då han skopade ut alla svenska filmer för att de var kantiga. Han, Starbrink, använde ordet ”kantigt” i negativ bemärkelse medan Ruben Östlund som han just skulle intervjua i programmet minsann hade mycket bättre skådespeleri i sin film Play. Ruben Östlund visste hur man skulle göra för att filmen skulle bli bra menade Starbrink som alltså tycker att Thomas Alfredsson, Björn Runge, Richard Hobert och några till inte vet hur man ska göra bra film. Hoppas Go´kväll tar in en kompetent filmrecensent när de ska diskutera film nästa gång. Att han dessutom kallade barockmålaren Peter Paul Rubens för Ruben var inte heller så bra. På tal om Rubens så har han på ett otroligt närgånget sätt lyckats att till vår tid förmedla barockens frusna tid genom sina bilder. Han använde sig av en målerisk, organisk och koloristisk barockstil.

Den krökta tiden.

Allt tar sin tid som sagt. Men som jag också sagt tror jag att tiden är cirkulär och nyligen noterade jag liksom ett bevis för detta. När Einstein talar om den krökta rumtiden så betyder det att en punkt som befinner sig någonstans i tiden så småningom möter sin svans då allt sker på nytt igen, dvs allt går igen varje timma, varje dag, varje år, varje sekel, varje era beroende på hur stor/liten cirkeln är, eftersom tiden är krökt. Tänk på en krökt linje, kort eller lång så måste den möta sin andra ända strax eller så småningom. Den bildar en cirkel.
Sedan finns det forskare som talar om att göra tidsresor bakåt i tiden och som baseras på Einsteins teorier om allmän och speciell relativitet. Men det är en annan diskussion.
Jag såg nyligen en konstutställning med Lucas Rahns tavlor där han säger att han i sina tavlor vill länka samman det förgångna med nuet och framtiden. Han utforskar idén om alla de möjligheter tiden innebär. Måleriet blir då lika mycket ett hantverk som ett sätt att utforska tidsbegreppet där konstnären söker en långsam och innerlig tid. Ett måleri som växer i det dolda, ett rum av tid och möjligheter.
Själv befinner jag mig i ett tidens väntrum efter att ha levererat mitt bokmanus till Natur och Kultur samtidigt som jag försöker förbereda mig på att de kanske inte vill ha mitt manus trots att det är så himla bra. Tids nog får jag veta.

Ont om tid

Vilken tid det tog att skriva en bok. Den har funnits i mitt huvud länge men själva skrivandet har väl tagit ett par år. Den bygger på sådant som har hänt mellan 1896 och 1918, dels i min släkt, dels i samhället. Under dessa år hände mycket inte minst på arbetsmarknaden liksom i jordbruket och i politiken.
Min mormors far var storbonde och ordförande i Lantmannapartiet i Vilske härad, föregångare till Moderaterna. I släkten fanns också en indelt soldat, en banvaktare och ett linneväveri. Det har varit spännande att beskriva vad som hände mellan allt detta och vad som kunde ha hänt.
Eftersom jag kan kalla mig både historiker och litteraturvetare har jag knyckt en hel del från min egen forskning. Alltså finns både Selma Lagerlöf och Helene Ugland med i berättelsen.
Två personer som jag litar på har läst delar av boken och sagt att det jag skrivit är bra, t ex att jag lyckats med att göra det dokumentära skönlitterärt.
Nu börjar arbetet med att få boken förlagd. Jag har gett mig den på att få kalla mig författare innan jag dör och då är det ju lite bråttom, det vill säga ont om tid.
På grund av detta mitt skrivande har jag inte haft så mycket tid för att skriva i min blogg eftersom min berättelse har legat längst ut i pennan. Nu ska det bli ändring på det.