filmtime

Ang.debatten om filmen PLAY. Är PLAY en film eller ett filmat debattinlägg? En regissör ska inte behöva förklara vad han vill säga med sin film. Åskådaren ska heller inte bli tillsagd vad det är som regissören tänkt med den. När Ruben Östlund går i svaromål mot vad vissa kritiker tycker om hans film berättar han om företeelser som absolut inte syns i filmen men som för hans egen del är avgörande för dess innehåll. Han menar att händelser bakom kameran var med om att förstärka vad han ville säga med filmen. Något som visserligen är intressant som debattinlägg men inte för vad som syns i de rörliga bilderna eller filmens konstnärlighet. Ändå är han tvärsäker på att jag inte gillar att bli avslöjad såsom varande deltagare i en social och ekonomisk obalans när jag ser hans verk. Glöm det, eftersom den obalansen ändå existerar bortom varje filmmakares intentioner. Vad jag ser i bilderna har heller inget att göra med hur nervös regissören var över om skådespelarna skulle klara sina roller. Hans nervositet syns inte på filmen, blott resultatet och har alltså inget att göra med vad filmen säger mig. Tydligen är han själv missbelåten med att alla inte ser vad han EGENTLIGEN ville berätta. Jag såg vad som försiggick på vita duken, det vill säga resultatet. Allt det andra är en annan berättelse. Film är ett konstverk och det kan i bästa fall sammanfalla med vad filmen säger mig men inte alltid med vad regissören vill säga med sin film.

Evinnerliga tider

Evinnerliga tider Inte visste vi då, 1946, att våra möten skulle hålla på i evinnerliga tider, ja, vi träffas fortfarande varje månad. Jag menar möten då flickorna på Kålltorps Ungdomsgård träffades för samvaro. Först samlades vi på varandras födelsedagar. Vi var elva stycken som träffades hemma hos varandra men efter ett par år blev det symöten istället. Det var inne med symöten då men när det kändes för tantigt blev det bara just möten men fortfarande en gång i månaden. Igår reste jag till Göteborg för att vara med på julträffen med tjejerna, då man har med sig en klapp som lägges i en säck och som tomten fördelar slumpvis mellan oss. Tyvärr har vår tomte drabbats av demens och bor på ett hem varför värdinnan delade ut paketen istället.. Numera träffas vi vid lunchtid stället för på kvällen och det bjuds på lunchsmörgås . Men vad jag ville berätta med detta är att ett tonårsgäng för 65 år sedan började träffas regelbundet en gång i månaden hemma hos varandra och gör det alltjämt. Dessutom träffades vi på 40-talet varje kväll på ungdomsgården. Det där med evinnerliga tider är detsamma som till döddagar. Nu är vi bara sju vackra flickor eftersom tidens tand har tagit ut sin rätt. På väg till Centralen för återresa till Stockholm tar jag god tid på mig för att insupa göteborgsatmosfären. Passerar Scandinavium där det ringlar en hundra meter lång kö för att köpa biljetter till Bruce Springsteen. Ser min gamla skola, Kommunala Mellanskolan där jag tog realen 1947. Kollade också Leifs vindflöjlar på balkongen till restaurangen på en tillbyggd del av skolan som numera heter Burgårdens utbildningscenter. Kilar in på Stadsbiblioteket och får hjälp med att leta fram ett par bilder på Skansen Lejonet där huset där min mamma föddes finns med och som jag kopierar. Införskaffar lite yoghurt och en ostfralla att ha på tåget på konsum på Avenyn där det också finns en kö till Springsteen-biljetter förresten. Avenyn var sig lik från tiden då man strögade. Tog också med en sväng genom Femman innan tåget skulle gå. Det blev plötsligt ont om tid så jag måste skynda mig. Kom då att tänka på något jag hörde nyligen, nämligen att ”tiden skall inte vara en fågel som flyger framför mig utan en trygg oxe som går vid min sida.”

111111

Vilken tid det tar! Jag menar att nu är det en månad sedan jag lämnade mitt manus till ett bokförlag. Väntans tider. Ska det bli ja eller ska det bli nej? Har förresten ett manus till som ligger och väntar på att bli skickat till ett förlag. Var det någon mer än jag som reagerade på programledaren i Go´kväll den 111111 då han skopade ut alla svenska filmer för att de var kantiga. Han, Starbrink, använde ordet ”kantigt” i negativ bemärkelse medan Ruben Östlund som han just skulle intervjua i programmet minsann hade mycket bättre skådespeleri i sin film Play. Ruben Östlund visste hur man skulle göra för att filmen skulle bli bra menade Starbrink som alltså tycker att Thomas Alfredsson, Björn Runge, Richard Hobert och några till inte vet hur man ska göra bra film. Hoppas Go´kväll tar in en kompetent filmrecensent när de ska diskutera film nästa gång. Att han dessutom kallade barockmålaren Peter Paul Rubens för Ruben var inte heller så bra. På tal om Rubens så har han på ett otroligt närgånget sätt lyckats att till vår tid förmedla barockens frusna tid genom sina bilder. Han använde sig av en målerisk, organisk och koloristisk barockstil.

Den krökta tiden.

Allt tar sin tid som sagt. Men som jag också sagt tror jag att tiden är cirkulär och nyligen noterade jag liksom ett bevis för detta. När Einstein talar om den krökta rumtiden så betyder det att en punkt som befinner sig någonstans i tiden så småningom möter sin svans då allt sker på nytt igen, dvs allt går igen varje timma, varje dag, varje år, varje sekel, varje era beroende på hur stor/liten cirkeln är, eftersom tiden är krökt. Tänk på en krökt linje, kort eller lång så måste den möta sin andra ända strax eller så småningom. Den bildar en cirkel.
Sedan finns det forskare som talar om att göra tidsresor bakåt i tiden och som baseras på Einsteins teorier om allmän och speciell relativitet. Men det är en annan diskussion.
Jag såg nyligen en konstutställning med Lucas Rahns tavlor där han säger att han i sina tavlor vill länka samman det förgångna med nuet och framtiden. Han utforskar idén om alla de möjligheter tiden innebär. Måleriet blir då lika mycket ett hantverk som ett sätt att utforska tidsbegreppet där konstnären söker en långsam och innerlig tid. Ett måleri som växer i det dolda, ett rum av tid och möjligheter.
Själv befinner jag mig i ett tidens väntrum efter att ha levererat mitt bokmanus till Natur och Kultur samtidigt som jag försöker förbereda mig på att de kanske inte vill ha mitt manus trots att det är så himla bra. Tids nog får jag veta.

Ont om tid

Vilken tid det tog att skriva en bok. Den har funnits i mitt huvud länge men själva skrivandet har väl tagit ett par år. Den bygger på sådant som har hänt mellan 1896 och 1918, dels i min släkt, dels i samhället. Under dessa år hände mycket inte minst på arbetsmarknaden liksom i jordbruket och i politiken.
Min mormors far var storbonde och ordförande i Lantmannapartiet i Vilske härad, föregångare till Moderaterna. I släkten fanns också en indelt soldat, en banvaktare och ett linneväveri. Det har varit spännande att beskriva vad som hände mellan allt detta och vad som kunde ha hänt.
Eftersom jag kan kalla mig både historiker och litteraturvetare har jag knyckt en hel del från min egen forskning. Alltså finns både Selma Lagerlöf och Helene Ugland med i berättelsen.
Två personer som jag litar på har läst delar av boken och sagt att det jag skrivit är bra, t ex att jag lyckats med att göra det dokumentära skönlitterärt.
Nu börjar arbetet med att få boken förlagd. Jag har gett mig den på att få kalla mig författare innan jag dör och då är det ju lite bråttom, det vill säga ont om tid.
På grund av detta mitt skrivande har jag inte haft så mycket tid för att skriva i min blogg eftersom min berättelse har legat längst ut i pennan. Nu ska det bli ändring på det.

Från tid till annan

I min bok om vad som hände kring förra sekelskiftet har jag kommit fram till år 1917. Då efter hungerkravaller och upplopp i Sverige var det oro i de politiska leden. Man undrade hur man skulle hantera de revolutionära tongångarna som rådde. Det fanns en kampvilja bland folket som det var viktigt att fånga upp så den inte hamnade i fel händer och det blev revolution. Man kallade till möte. Skulle det bli revolution eller storstrejk. Det blev ingetdera, men tänk så nära det var den gången
Istället rättade folket in sig i leden och avskrev kraven på höjda löner, arbetstidsförkortning, och rösträttsreform, medan politikerna förespråkade författningsrevision.
Vad händer nu i världen? Revolutioner i Nordafrika och trakterna däromkring, och åter en finansiell kris i Europa. Nog skulle finansmarknaden vinna på att revolutioneras. Vi behöver ett slut på att kapitalismen genom att gå bärsärkagång i finansvärlden sorterar fram vinnare och förlorare. Det är vi småsparare som drar det kortaste strået medan magnaterna tackar och lyfter på hatten. Sannerligen behövs en revolution. Tiden är inne.
Marx var övertygad om att kapitalismen i hans tid snart skulle spränga sina överbyggnader och därmed de politiska och sociala förutsättningarna för sin existens och att ett helt nytt samhällssystem därvid skulle vara moget att födas fram med hjälp av proletariat och revolution. Så det så.
Kapitalismen har en benägenhet att från tid till annan rasera grundvalarna för sin egen existens och återigen bevisas att tiden är cirkulär. Allt går igen.
Göran Rosenberg menar att Marx är en tänkare i tiden. Och Marx sa att filosofernas uppgift är inte längre att förklara världen utan att förändra den. Så låt dem göra det nu, säger jag. Det är dags att stå upp på barrikaderna.

Tidens gång igen.

Nu är det mer än ett månvarv sedan jag skrev i min blogg, mer än en månad sedan, då månen var i nedan.
Men vad då? Den sanna verkligheten är tidlös, evig; i den finns ingen förändring, ingen skillnad mellan förr och nu. Kant anser att tiden är blott ett uppfattningssätt hos oss, en apriorisk form för det inre sinnets åskådningar.
Allt som är till för oss, måste ha tidens form, men av dess art vet vi inget eftersom tid är både nu och då.
En annan filosof säger att tiden är inte bara hur vi uppfattar den utan det verkligaste av allt detta nuflöde som innebär ständig förändring, men icke fortvaro, samtidigt som han bestrider skillnaden mellan det förflutna och det närvarande. Det vi en gång upplevt ingår i vårt nuvarande liv ej blott som ett ”minne” utan som en fortvarande verklighet.
Den sanna verkligheten är icke ett evigt varande utan ett ständigt vardande.

Den sista meningen här är så bra, tycker jag för den liksom ringar in tiden. Tiden försvinner inte utan som jag sagt tidigare den omvandlas till minnen och känslor. Inte minst ger det sig tillkänna då jag skriver om vad som hände för hundra år sedan i min släkt, i Göteborg, i historien och i tiden. Arbetar just nu med de två sista kapitlen om vad som sig tilldrog år 1917 och 1918
Eftersom jag är på landet använder jag tiden, förutom till att skriva, att fixa i trädgården där jag hämtar potatis och sallad varje dag. Trädgården är som ett barn som behöver tillsyn hela tiden. Dessutom hinns det med två, tre bad varje dag. Vatten är också som tiden, den försvinner inte utan omvandlas till en andra former bara. Tidens gång.