LIVSTID

En livstid kan liknas vid den ofattbara tiden. Hur lång är en livstid? En livstid är så lång den blir, alltifrån ett hjärtslag till ca hundra år. Min livstid har hittills varat i åttio år, men det är ingen livstid eftersom den inte är avslutad ännu. Mina åttio år är bara den tid jag hittills har levat. Min sons arbetskamrat och nära vän, Lisa dog nyligen och begravdes igår. Lisa blev fyrtiosex år. Det är en relativt kort livstid. Men hon har satt sina spår i samtiden och på sätt och vis lever hon vidare där. På hennes jobb kommer man att säga ”Lisa gjorde alltid så här” eller ”det här brukade Lisa göra” eller ”nej, gör inte så utan så här för så brukade alltid Lisa göra”. Alltså är egentligen inte Lisas livstid avslutad. Hon finns kvar på något sätt ändå genom sin ande. Om tvåhundra år kommer någon att släktforska och se att hon dog mitt i livet. Hon hade inga barn men hon har ändå satt sina spår. Hon finns i det förflutna och där verkar också samtiden.
Så har skriver Lennart Lundmark i ”Tidens gång”:
Även inom den vetenskapliga forskningen om det förflutna, påverkar och speglar skilda tidsskeden varandra, men det är ingen nackdel för andra än dem som inte vill inse att all historia måste vara ett samspel mellan samtid och förflutet.
Lisa, du ska veta att vi är många som saknar dig.

Den ofattbara tiden.

Tiden flyr och man kan aldrig hinna fatt tiden. Ändå finns vi i tiden hela tiden. Är det inte konstigt? Man kan slösa med tiden, spara den, använda den, fördriva den, tappa den, och längta efter den.
Jag tycker att tiden är cirkulär. Allt kommer igen på något sätt men med olika intervall. Våren kommer regelbundet åter, istiden kommer åter, Halley`s komet kommer åter. Förutom cirkulär tid finns det en kalendertid som utgöres av fyrkanter som innehåller allting som händer en viss dag, men ingebting därutöver. När den dagen är slut kan man inte återkoma till den rutan igen. Kalendertiden har ett förflutet, ett närvarande och en framtid och slutet är döden då det inte finns några rutor kvar.
Vi genomlever våra år, månader, veckor, timmar, minuter och sekunder utan att vi särskilt ofta tänker på varifrån allt detta kommer, eller varför vi har valt att dela in tiden på just detta sätt och inte på något annat.
En av mänsklighetens viktigare kollektiva insatser är när vi försöker gardera oss för framtiden och förstå vårt förflutna.

En annan sak som jag tycker är viktig är att vi ska tala om för varandra att vi är bra. Det finns alltid något man kan berömma. Allra viktigast är att tala om för barnen hur bra de är. Det ger dem självförtroende så de vågar ”leva”. Tänk om någon sagt till mig att jag var bra när jag var liten så hade det inte behövt fyrtio år innan jag själv kom fram till det. Nu när jag är åttio år vet jag att jag är jag och jag är bra.
Lena Nyman dog häromdagen och i tidningen läser jag hur hennes vänner öser superlativer över henne. Marie Göransson sa t ex att Lena Nyman var en diamant. Var det någon som sa det till henne medan hon levde?

I förra bloggen skrev jag att det finns ett förr och ett sedan. Men vad finns däremellan? Jo, ett nu men som genast blir ett nyss. Till detta kan läggas att året sedan år ett (1) saktat sig 10 sekunder. Försök att dela 10 i 2000 delar. En tvåhundradels sekund. Då räcker det knappast med ett nyss.

Vart tog nuet vägen?

Finns det ett NU?
Hur är det? Dåtiden finns inte längre och framtiden finns ju ännu inte. Allt är således då eller sedan. Finns då inget nu. Nej, det är ju redan nyss. Kanske behövs en målkamera för att dokumentera nuet. Eller? Vilken hundradels sekund var det som passerade just?
Kameran är till för att ta ögonblicksbilder. Fick igår en mejlinbjudan till ett barnbarns tioårskalas. Inbjudan var inramad av tre fotografier på Malte när han var bebis, småbarn och ett då han är redo för den tvåsiffriga åldern. En sorts tidsresa bakåt i tiden för att minnas hur han såg ut förr. Allt var dåtid och om hans framtid vet man inget och fortfarande finns det inget nu för det är redan då.
Men hur är det om han levt högst upp i et torn? Enligt Einsteins relativitetsteori går tiden en aning fortare högst upp i tornet än på marken för där är dragningskraften en aning svagare och dragningskraften bromsar tiden. Dessutom bromsas den om vi rör oss väldigt fort.
Det låter helt knäppt men det har faktiskt bekräftats av andra forskare. Men de tillägger att för att se skillnaden så måste man röra sig nästan lika fort som ljuset. Nä, då är det bättre att hålla sig på jorden. För tiden går ändå för fort tycker jag. När man är två år, som mitt minsta barnbarn då är ett år halva livet. När man fyller tio år som Malte, då är ett år en tiondel av livet. Precis som när man är 80 är ett år en åttiondel av livet. Tänk vad fort det går.
För en timma sedan satte jag in en grönsaksgägga i ugnen medan jag nu har en härlig grönsakspaté att tillägna Malte på hans kalas i morgon. Tänk vad en timma kan vara bra att ha. I höstas tog jag sticklingar från mina fuchsior och flitiga lisor just innan frosten gick till angrepp. Dessa sticklingar har stått i ett glas vatten sedan dess till i går då jag planterade dem i var sin kruka. Nu står det tolv krukor med nyplanterade växter i mina fönster. Tänk vad ett glas vatten kan betyda och vad fint det ska bli i min trädgård i Dalarna till sommaren.
Från det ena till det andra så är dagen idag 70 minuter längre än vad den var vid vintersolståndet då ljuset återvänder. Hur är det, vem äger tiden? Jag äger i alla fall min och med den gör jag vad jag vill. Det tyckte jag i alla fall nyss. Vart tog nuet vägen?

Tiden är inne.

Tiden är inne.
Hanne Kjöller skrev i DN för länge sedan om mammor som kallade sina liv för ett pussel som något negativt då tiden inte räckte till för allt man måste hinna med. Hon menade att barn inte är pusselbitar. De är värdefullare än så. Det finns mammor som längtat efter barn länge och som fått barn ”i sista minuten” och då ser sina barn som gåvor och som är värda all tid i världen.
Idag har den debatten aktualiserats då skribenten i DN Hanne Kjöller och författaren till boken ”Bitterfittan” Maria Sveland polimeserar över ämnet medan andra recenserar deras värderingar kring barn och mammarollen.
I förlängningen av debatten har man nu konstaterat att det hela handlar om feministisk härskarteknik. Hanne Kjöller skriver att det är patriarkatet och dess strukturer som krymper friheten för både kvinnor och män samtidigt som det finns kvinnor som är missunnsamma mot andra kvinnor. Mot detta behövs inomfeministiska debatter för att förhindra stagnation och intolerans, menar hon och det är inte svårt att hålla med om.
Men hur är det med synen på familjen? Ska man se den som den ”heliga” familjen som ingen annan får ha synpunkter på eller ska man se den som en relation som bygger på kärlek och vänskap mer än på lutherska regler. Jag tycker att tiden är inne för en tro på naturen och med den också kärleken där den lilla människan värnas. Det är inne att älska.

Ljusare tider.

Vi går mot ljusare tider och från vintersolståndet räknat har dagen redan blivit tio minuter längre. Till tjugondag Knut då julen dansas ut har den blivit ytterligare en halvtimma längre. Nu går det fort och med tanke på allt tragiskt som hände under detta år 2010, kan allt bara bli bättre.
Tiden går och det gäller att den inte rinner oss ur händerna. Det jag just skrivit skrev jag i dåtid och även det jag skriver NU blir genast NYSS.
Det var redan länge sedan det var jul. Jul kan vara påfrestande för många eftersom de tycker att tiden före jul inte räcker till för allt som måste göras. Vem har sagt att allt måste göras. Inte vet jag, men någon måste det vara. Jovisst det är traditionen som säger att så och så var det förr i tiden och därför vågar ingen ändra på det.
Vi måste förstå att traditionen har med myterna att göra. Det heter att det var en gång och då hamnar vi i en tidsepok som bildar underlag till traditionen. Vi hämtar idéer från ursprungligheten och omvandlar det till ett nu, dvs nyss.
Jag har i alla fall haft en bra juletid tillsammans med alla barn, barnbarn, sambor och deras morfar. Precis som det var en gång. Men nyår är annorlunda. Förr var det en trygghet i att vara nära sina närmaste då tiden vid tolvslaget för ett ögonblick stod stilla då vi tog farväl av det gamla året. Sedan utbröt en orgie i kramande och önskan om ett GOTT NYTT ÅR då tårar fälldes i glädjen över att ha varandra och gemensamt såg vi de gnistrande fyrverkerierna förgylla natthimlen.
Det var tider det. Men så är det inte idag.

Ur led är tiden.

Tiden höll andan stod det i tidningen igår. Därefter beskrev journalisten i artikeln hur det var förr på julen och där jag påmindes om barndomens jular, både mina och mina barns. Precis som han skriver kläddes granen på kvällen när barnen lagt sig och om hur de förundrades på morgonen när granen stod där klädd och med tända levande ljus. Han nämner också marsipangrisen som jag också minns med ögon av silversocker-kulor. Jag njöt och skar tunna skivor med början från grisens bak som var doppad i choklad. Den skulle räcka ända till nyår. På julbordet som avåts till lunch tillsammans med hela släkten fanns bara den traditionella skinkan, syltan, sillen, sillsallad och doppet förstås. På vårt julbord igår fanns förutom det traditionella i riklig mängd med t ex sex olika sillinläggningar, också lax i olika former, ägghalvor med räkor, tacos, grönsakspaté och annat vegetariskt.
Han skriver på tal om den myckna snön att
”På den tiden fanns om jularna folk som fastän helg spottade i nävarna och kunde lägga om en växel. Snön låg meterhög nästan ända nere vid Strömmen och ordentligt med grov sand var strött också på bakgator använda av ingen. Ty anspråkslösa och oförargliga var dessa jular mellan Gud och Mammon, som om Tiden då själv hållit andan, osäker på hur den skulle gå vidare”.
Nej det kunde ju Tiden inte veta. Men idag tror jag verkligen att Tiden om den inte håller andan så kan den i alla fall hålla sig för skratt. Vad säger Tiden om tågtrafiken som kollapsat eller om att fredsaktivister blir fängslade eller att en självmordsbombare hittat till vårt land?
Osökt kommer jag att tänka på ett citat ur Hamlet i akt 1 där Marcellus säger Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.

Med tiden...

Med tiden kommer man underfund med vem man är. Som barn var jag ingen mer än ett barn. Trodde att alla var lika i sinnet. Visste inte om några skillnader mer än att somliga var rika och andra fattiga. Mamma var ensamstående med mig och det var på 30-talet och pappa skulle betala 40 kronor i månaden i underhåll. Vad jag har förstått så uteblev de pengarna så mamma fick vända på slantarna. Lingon och mjölk med kokt potatis till middag smakade inte alls så dåligt. Tisdagarna var bäst då jag åt en stekt kroppkaka med lingon och då kom också Allers där jag läste serien om Nalle och Lisa. Jag trivdes ensam hemma och jag njöt. Mamma dog när jag var tolv år och jag fick bo hos släktingar till jag var sjutton och hade jobb och skaffade eget boende. Om jag inte var bra så blev jag istället stark. Det är först som vuxen som jag kom på att jag aldrig fick höra att jag var bra. Jo, jag var bra på orientering och vann för det mesta, men jag menar att vara bra som människa. Jag hann faktiskt att få tre barn innan jag kom underfund med att jag är jag och jag är bra.
Med tiden kom jag alltså underfund med att jag är bra. Min man tyckte kanske att jag var bra, men mest att jag var bra att ha. Jag är bra på att fixa och det ledde fram till att jag blev producent på SVT vilket innebär att vara produktionsledare bakom kameran och styra och ställa.
En sak har jag lärt mig och det är att tala om för mina barn att de är bra. Om barn får höra att de är bra blir de ännu bättre. Tror de att de är dåliga tappar de självförtroendet och blir ”dåliga”. Det finns alltid något att berömma. Gör det!

Så här i juletid vill jag önska alla GOD JUL