Tiden är inne.

Tiden är inne.
Hanne Kjöller skrev i DN för länge sedan om mammor som kallade sina liv för ett pussel som något negativt då tiden inte räckte till för allt man måste hinna med. Hon menade att barn inte är pusselbitar. De är värdefullare än så. Det finns mammor som längtat efter barn länge och som fått barn ”i sista minuten” och då ser sina barn som gåvor och som är värda all tid i världen.
Idag har den debatten aktualiserats då skribenten i DN Hanne Kjöller och författaren till boken ”Bitterfittan” Maria Sveland polimeserar över ämnet medan andra recenserar deras värderingar kring barn och mammarollen.
I förlängningen av debatten har man nu konstaterat att det hela handlar om feministisk härskarteknik. Hanne Kjöller skriver att det är patriarkatet och dess strukturer som krymper friheten för både kvinnor och män samtidigt som det finns kvinnor som är missunnsamma mot andra kvinnor. Mot detta behövs inomfeministiska debatter för att förhindra stagnation och intolerans, menar hon och det är inte svårt att hålla med om.
Men hur är det med synen på familjen? Ska man se den som den ”heliga” familjen som ingen annan får ha synpunkter på eller ska man se den som en relation som bygger på kärlek och vänskap mer än på lutherska regler. Jag tycker att tiden är inne för en tro på naturen och med den också kärleken där den lilla människan värnas. Det är inne att älska.

Ljusare tider.

Vi går mot ljusare tider och från vintersolståndet räknat har dagen redan blivit tio minuter längre. Till tjugondag Knut då julen dansas ut har den blivit ytterligare en halvtimma längre. Nu går det fort och med tanke på allt tragiskt som hände under detta år 2010, kan allt bara bli bättre.
Tiden går och det gäller att den inte rinner oss ur händerna. Det jag just skrivit skrev jag i dåtid och även det jag skriver NU blir genast NYSS.
Det var redan länge sedan det var jul. Jul kan vara påfrestande för många eftersom de tycker att tiden före jul inte räcker till för allt som måste göras. Vem har sagt att allt måste göras. Inte vet jag, men någon måste det vara. Jovisst det är traditionen som säger att så och så var det förr i tiden och därför vågar ingen ändra på det.
Vi måste förstå att traditionen har med myterna att göra. Det heter att det var en gång och då hamnar vi i en tidsepok som bildar underlag till traditionen. Vi hämtar idéer från ursprungligheten och omvandlar det till ett nu, dvs nyss.
Jag har i alla fall haft en bra juletid tillsammans med alla barn, barnbarn, sambor och deras morfar. Precis som det var en gång. Men nyår är annorlunda. Förr var det en trygghet i att vara nära sina närmaste då tiden vid tolvslaget för ett ögonblick stod stilla då vi tog farväl av det gamla året. Sedan utbröt en orgie i kramande och önskan om ett GOTT NYTT ÅR då tårar fälldes i glädjen över att ha varandra och gemensamt såg vi de gnistrande fyrverkerierna förgylla natthimlen.
Det var tider det. Men så är det inte idag.

Ur led är tiden.

Tiden höll andan stod det i tidningen igår. Därefter beskrev journalisten i artikeln hur det var förr på julen och där jag påmindes om barndomens jular, både mina och mina barns. Precis som han skriver kläddes granen på kvällen när barnen lagt sig och om hur de förundrades på morgonen när granen stod där klädd och med tända levande ljus. Han nämner också marsipangrisen som jag också minns med ögon av silversocker-kulor. Jag njöt och skar tunna skivor med början från grisens bak som var doppad i choklad. Den skulle räcka ända till nyår. På julbordet som avåts till lunch tillsammans med hela släkten fanns bara den traditionella skinkan, syltan, sillen, sillsallad och doppet förstås. På vårt julbord igår fanns förutom det traditionella i riklig mängd med t ex sex olika sillinläggningar, också lax i olika former, ägghalvor med räkor, tacos, grönsakspaté och annat vegetariskt.
Han skriver på tal om den myckna snön att
”På den tiden fanns om jularna folk som fastän helg spottade i nävarna och kunde lägga om en växel. Snön låg meterhög nästan ända nere vid Strömmen och ordentligt med grov sand var strött också på bakgator använda av ingen. Ty anspråkslösa och oförargliga var dessa jular mellan Gud och Mammon, som om Tiden då själv hållit andan, osäker på hur den skulle gå vidare”.
Nej det kunde ju Tiden inte veta. Men idag tror jag verkligen att Tiden om den inte håller andan så kan den i alla fall hålla sig för skratt. Vad säger Tiden om tågtrafiken som kollapsat eller om att fredsaktivister blir fängslade eller att en självmordsbombare hittat till vårt land?
Osökt kommer jag att tänka på ett citat ur Hamlet i akt 1 där Marcellus säger Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.

Med tiden...

Med tiden kommer man underfund med vem man är. Som barn var jag ingen mer än ett barn. Trodde att alla var lika i sinnet. Visste inte om några skillnader mer än att somliga var rika och andra fattiga. Mamma var ensamstående med mig och det var på 30-talet och pappa skulle betala 40 kronor i månaden i underhåll. Vad jag har förstått så uteblev de pengarna så mamma fick vända på slantarna. Lingon och mjölk med kokt potatis till middag smakade inte alls så dåligt. Tisdagarna var bäst då jag åt en stekt kroppkaka med lingon och då kom också Allers där jag läste serien om Nalle och Lisa. Jag trivdes ensam hemma och jag njöt. Mamma dog när jag var tolv år och jag fick bo hos släktingar till jag var sjutton och hade jobb och skaffade eget boende. Om jag inte var bra så blev jag istället stark. Det är först som vuxen som jag kom på att jag aldrig fick höra att jag var bra. Jo, jag var bra på orientering och vann för det mesta, men jag menar att vara bra som människa. Jag hann faktiskt att få tre barn innan jag kom underfund med att jag är jag och jag är bra.
Med tiden kom jag alltså underfund med att jag är bra. Min man tyckte kanske att jag var bra, men mest att jag var bra att ha. Jag är bra på att fixa och det ledde fram till att jag blev producent på SVT vilket innebär att vara produktionsledare bakom kameran och styra och ställa.
En sak har jag lärt mig och det är att tala om för mina barn att de är bra. Om barn får höra att de är bra blir de ännu bättre. Tror de att de är dåliga tappar de självförtroendet och blir ”dåliga”. Det finns alltid något att berömma. Gör det!

Så här i juletid vill jag önska alla GOD JUL

Tiden går.

Jag förstår inte. Hela tiden något att göra. Mår dock bra av det. Simmade igår och hämtade barn i Årstaskolan och ska hämta två-åringen idag på förskolan.
I söndags hade jag "soppsöndag" med barn och barnbarn med respektive = 15 personer mellan 83 och 2 år. Min exman är 83 år och som också var med tillsammans med sin 19 år yngre fru. Bjöd på minestrone och fisksoppa med saffran samt nybakat bröd. Alla var nöjda och då också jag. Med god planering fungerar det även i en etta på 42 kvadratmeter. På julafton blir vi 25 personer hemma hos min äldste son, som har betydligt bättre plats. Det är så vartannat år då alla är i Sthlm medan det andra året blir blygsammare då många är bortresta.
Just nu har jag lite tappat taget om skrivandet till både blogg och roman. Koncentrationen är splittrad inför kalas och helgfirande. Kanske ska jag anamma ett tips om Nonijuice. Fick till tipset en intressant artikel och som säger att det är en enastående adaptogen och antioxidant som bidrar till att skapa en basisk miljö i kroppen och har ett lågt GI och stärker immunsystemet. Ska väga den mot min kost, motion och livsföring och tänka efter vad den ytterligare eventuellt kan tillföra just mig.
Har en god vän som jag mejlar med. Vi träffades för några månader sedan på en tågresa och samtalade hela vägen mellan Göteborg och Stockholm. Vi kände båda att vi inspirerade varandra till livslust och projekt. Hon mitt i karriären och jag mitt i ständiga projekt. Vi har inte träffats sedan, men fortsätter kontakten via uppmuntrande mejl
Sedan finns det andra som bara ser det negativa och som inte föder inspiration. Jag vidhåller att livet och tiden består av projekt och har man inga är det lika bra att lägga av medan tiden går.

Betänketid

Betänketid.
Som sagt, vi är inne i mörkrets tid som man måste värja sig mot och helst hålla på utsidan och i stället ta in ljuspunkter i hjärtat. Men ljuspunkter måste man skapa själv till skillnad från mörker som bara finns ändå.
Det är så kul att skriva om tid eftersom det inte finns något rätt eller fel, bara olika åsikter. Någon sa att tiden går fort när man har roligt och frågade sig då om man måste ha tråkigt för att få ett långt liv. Det blir svårt för man vill ju inte ha tråkigt. Sedan är frågan vad som är ett långt liv. Själv brukar jag säga att jag vill leva ända till jag dör. Med leva menar jag då att det jag gör ska kännas meningsfullt i både själ och kropp, dvs ej blott överleva.
Tyvärr har jag förnummit att vänner i min omgivning pga min ålder ofta behandlar mig som mindre vetande. Och kanske är det i det sammanhanget som ljuspunkterna kommer in. För när jag träffar på människor som respekterar mig för den jag är och inte för min ålder, känns det bra. Bland de människorna finns naturligtvis mina verkliga vänner, mina barnbarn, mina ljuspunkter som jag känner står mitt hjärta nära tom närmare än mina barn ibland.
Bodil Jönsson frågar t ex ”om kulturen verkligen har råd med att gamla människor inte bidrar med sina insikter och sådana korn av sanning som faktiskt kan uppenbaras först sent i livet?” Hon säger också att ta ut glädjen i förskott är den säkraste glädjen.( på tal om det ser jag med glädje fram mot dansen på Alvik i morgon)
Hon menar också att man ska unna sig betänketid.
Betänk det, mina läsare.

Stoppa tiden.

Allt är relativt och när Jörgen påminner mig om att det börjar bli lite lång tid mellan mina bloggar så tycker han att elva dagar är lång tid. Men om man jämför med allt annat som jag hunnit med under tiden så är elva dagar inte lång tid.
I nästa vecka fyller mitt minsta barnbarn två år och det påminner mig om vad jag skrivit tidigare om tidsrelativitet, nämligen att när man är två år är ett år halva livet och av det följer att när man är åttio år är ett år en åttiondel av ett liv och av det i sin tur följer att tiden går fortare ju äldre jag blir och accelerationen går inte att stoppa eftersom vi lever mitt i en acceleration som inte bara ökar utan fördubblas vartannat år.Det finns ett talesätt från förr: ”Stoppa tiden, jag vill hoppa av”.
Nåväl, jag kan förklara varför jag inte haft tid att skriva i min blogg förrän nu. Jag har använt tiden till att skriva och bearbeta ett av mina projekt som jag kallar för ”boken om min mormor”.
Min mormor har en i mitt tycke intressant historia som är värd att berätta. Jag har planerat att varje kapitel ska vara fristående, men att samma platser och människor ska finnas med fortlöpande. Jag vill också förankra händelserna i den tidens historiska miljö där mina gestalter ska spela sina roller i den tidens samhällsstruktur. Varje enskilt kapitel ska ta upp händelser och skeenden som ska leda fram till då mormor skiljer sig 1918 med tio barn. Berättelserna ska bygga på fakta men för att göra det till en roman måste luckorna som det inte finns fakta kring byggas ut med fiktion.
Nu hände att jag lämnade första kapitlet till läsning av en släkting. Ett kapitel som skulle beskriva dels lite om bygdens historia, dels antyda mentalitet och attityder som kan ha gått i arv från en tid till en annan. Det gensvar jag fick var att det där med fiktion var för ömtåligt att beröra i VÅR släkt. Jag förstår vederbörande som förmodligen inte gillade det litterära i min text. Att sedan religion och politik är varje människas ensak kan jag förstå. Men ibland får det konsekvenser för en familj eller dess närstående och då är det svårt att inte beskriva det. Var tid har sin berättelse och det gäller att se på dåtiden utan anakronismer (tidsblandning).