Under tiden....

Under tiden man gör något kan man fundera på vad det är som gäller härnäst. Det handlar om framförhållning om man vill hålla tiden.
Denna veckan har jag som vanligt varit med ett-åriga Hedvig. I måndags började jag med att simma i Västertorp klockan sju innan jag gick iväg till Hedvig. Det är ett privilegium att få komma nära sina barnbarn. Men har man några år på nacken så gäller det att vara i fin vigör för att orka. Passa så små barn gör man inte med ”vänsterhanden” eftersom det kräver full koll och efter fyra dagar i sträck känner jag mig i kväll en aning mör.
Men i morgon är det tid för dans och det ser jag fram emot. Jag tror att dansen ger mig kraft. På kvällen ska jag sedan iväg och vara barnvakt åt Hedvig eftersom hennes pappa Jocke som är trummis i The Nomads ska iväg till Medis och vara förband till The Sonics och som naturligtvis Hedvigs mamma gärna vill lyssna till. Egentligen skulle jag också gärna önskat att få lyssna på en så unik konsert men jag tror att jag hade känt mig fel på plats eftersom jag nog skulle varit den enda i min generation som varit där. Istället sover jag över hos Hedvig för att på morgonen sedan iväg med tåget till Dalarna för att se teater på Nisserska på kvällen.
Eftersom min symaskin står i mitt hus i Dalarna ska jag ägna söndagen åt sömnadsarbete.
På måndag har jag fått tillstånd att fotografera på Dalarnas museum till en artikel som jag ska försöka få in i ”Kulturens Värld”. Artikeln heter ”Selma Lagerlöfs faustiska förbindelser” och handlar om hur Selma har inspirerats av Faust. Det jag ska fotografera är böcker i hennes bibliotek på museet.
Det är skillnad på tidens gång och livets gång.

Ur led är tiden

I förra veckan när jag promenerade Med Hedvig i hennes vagn hörde jag något som vred till i kroppen. Jag måste hört fel. Nej, där var det igen. Jag hörde det alldeles tydligt. Det var en koltrasts alldeles klara vårläte. Jag stoppade en mötande och frågade om hon också hade hört. Vi väntade på nästa lockdrill. Hon nickade, jodå och gick vidare som om ingenting hänt. Kära lilla fågel det är november och du borde vara i varmare trakter. Men nu sitter du här i Observatorielunden i novemberskymningen och tror att det är vår. Det är kanske samma förvirrade koltrast som jag hörde förra året vid denna tiden och som blev omnämnd i tidningen då. Ur led är tiden. Vem var det förresten, som myntade den frasen?
”Ur led är tiden. Ve, att jag är den som föddes att den vrida rätt igen”, säger Shakespeares Hamlet. Och då menade han inte att en fågel hade blandat ihop årstiderna utan att världen inte var som den borde vara. Men eftersom tiden är cirkulär så skulle Hamlet även idag utropa ”UR LED ÄR TIDEN”. Finns det någon som kan vrida den rätt igen? Gläder mig dock åt att även makthavare har funnit att kapitalismen är en bov i dramat, medan andra ser ägandet som sin Gud. Skulle också gärna vilja se filmen ”Capitalism: A love story” av Michael Moore för att skaffa mig argument att bättre kunna bemöta dem som går med skygglappar.
Bodil Jönsson, den fantastiska tidsgurun, menar att för att bättre handskas med sin tid så man inte behöver stressa finns det bara ett botemedel och det heter planering och framförhållning. Ett enkelt medel för att kunna hålla tiden.
Den sista tiden har jag förresten ägnat mig åt att planera in ett antal tågresor till olika platser och köpt biljetter á 65 kronor. Om jag skulle betala fullt pris för en resa Stockholm- Göteborg i morgon så skulle det kosta 1155 kronor enkel resa. För de pengarna får jag istället 17 resor vart jag vill i Sverige á 65 kronor om jag har lite framförhållning eller kan jag åka fram och tillbaka Stockholm Göteborg åtta gånger.
Men i morgon ska jag på ett-årskalas hos Hedvig. Det ser jag fram emot.

Tiden pinnar på.

Kultur är ett bevisat friskmedel läser jag i en bilaga. Det är så underbart att få svart på vitt på något jag alltid har trott på. ”Kultur hjälper vår kropp att tillverka både lyckohormoner och opiatliknande ämnen i hjärnan. Hälsa handlar inte bara om att överleva utan om att leva väl”, står det vidare. Jag vet för jag har tidigare skrivit att jag efter dansen i Alvik, och det är väl kultur på hög nivå, mår så himla bra efter att ha konsumerat musik, varit omkramad i sköna tryckare, buggat i häftiga killars rytm, känt hormonerna bubbla i kroppen, känt mig uppskattad, pratat och skrattat. Det vill säga jag har konsumerat livsglädje. Med detta menade jag att dansen var ett friskmedel, medan en herre genast ironiserade över vad jag kände och förmodligen tyckte att jag var löjlig. Men jag vill mena att livsglädje ligger inte längre bort än så. Skillnaden är kanske att se till det emotionella före det materiella. Eller också är det så att somliga inte har förstått att ”tryckare” och ”bugg” är som ”opium” för själen. Dessutom är friskmedel ett bättre ord än läkemedel.
Tiden pinnar på och i förra veckan var jag i Dalarna och räfsade löv. Det var underbart härliga höstdagar och jag njöt i fulla drag. Själen liksom kände harmonin mellan den klara luften, solen som värmde och armarnas rörelse när räfsan drogs över gräset, samt hur tankarna vilade i lövens stilla viskningar.
Helgen har gått åt till att hålla ordning på mina projekt. Återigen har jag köpt 95-kronors biljetter med X2000 till Göteborg och åter, i slutet av januari. Snart ska jag köpa 65-kronorsbiljetter till Norrköping för att över en dag åka dit och rota i deras arkiv om hur det var när Socialdemokratiska kvinnoklubben startade i Norrköping år 1906. Jag vill se hur mycket Helen Ugland som jag forskat om var inblandad i det. När man börjar att forska om något så gäller det att få fatt på en trådända och sedan är det bara att nysta. Det svåra är att sluta för tråden leder alltid vidare till nya detaljer. Det är som en sorts deckare.
Jag läste att det finns något som kallas ”tidstjuv”. Idag har den boven varit här och stulit tid för mig. Plötsligt fungerar inte min skrivare. Vad gör man? Kollar att alla kontakter sitter rätt. Tar ur alla USB-kontakter och låter dem byta plats. Inget hjälper. Försöker installera om skrivaren. Nej, det gick inte och det har gått åt alldeles för mycket tid till ingen nytta. Nu ger jag upp och hoppas att datorn bara har en tillfällig sinnesförvirring och att den funkar då jag börjar om senare.

ALLT HANDLAR OM TID

Det är som jag har sagt: Allt handlar om tid. Tid är en rikedom eftersom man äger sin tid. Ibland kan man ha gott om tid medan de flesta kanske har ont om tid. Det senaste händer oftast då man sätter igång med ett projekt eftersom man då lägger all sin tid på detta projekt. Det kan handla om en filminspelning eller om att förbereda en föreläsning som man ska hålla som båda kräver stort engagemang. Men det kan också handla om något så enkelt som att köpa och sälja något materiellt då den mesta tiden går åt till att räkna ut hur man gör den största vinsten. Den mesta tiden går då åt till att träffa banken.
I en artikel i DN reder Nina Björk ut fördelen med långsamhet. Hon skriver att långsamhet är ett alternativ till nuvarande samhällsfilosofi där snabb är lika med bra. Ändå kan båda alternativen långsamhet och snabbhet leda fram till samma mål om man bortser från lönsamhet och tillväxt.
Då jag nu tillbringar mycket av min tid med Hedvig, elva månader gammal, måste långsamheten prioriteras eftersom det går lättare att umgås med barn om man inte har bråttom. Det går lättare att dra hennes tröja över huvudet om jag samtidigt leker tittut även om det tar lite längre tid. Att leka tittut är förresten något som hon tycker om och lockar till skratt. Hon kan t o m nästan kikna av skratt när vi leker. När det är tid att sova måste man ”bädda” för det. D v s inte jäkta och säga att nu ska du sova utan leda in henne på hur skönt det ska bli att sova. Det tar tid men lönar sig.
Just nu håller jag på med ett projekt som tar tid. Men eftersom jag är bra på att planera och ser till att varje del i projektet får sin tid behöver jag inte jäkta. Projektet kallas ”soppsöndag” då jag bjuder barn och barnbarn med familjer på soppa och nybakat bröd med ostar. Vi blir femton personer och jag bjuder på en minestronesoppa och en fisksoppa och till efterrätt blir det våfflor. Grundstommen till sopporna är klar och klockan elva ska jag sätta degen och dukningen är påbörjad. Ändå har jag tid att sitta vid datorn och fila på min blogg.

Vem har makt över tiden?

”Fler vill ta makten över sin tid” stod det i DN för några dagar sedan. De som vill ta makten över sin tid är inte så intresserade av konsumtion, menade artikelförfattaren, Thomas Lerner som hänvisar till två forskare i ämnet. Vad har makt över tid med konsumtion att göra, undrar då jag. Det finns ju konsumtion som verkligen ger mig makt över min tid och är väl använd tid. Att läsa t ex är en sorts konsumtion eller att äta hälsosam mat är att konsumera eller kan man använda tiden till att öka sin kondition eftersom den är en färskvara, att dansa är heller ingen bortkastad tid.
Jag vet för jag har just kommit hem från dansen i Alvik och mår så himla bra. Jag har konsumerat musik, varit omkramad i sköna tryckare, buggat i häftiga killars rytm, känt hormonerna bubbla i kroppen, känt mig uppskattad, pratat och skrattat. Det vill säga jag har konsumerat livsglädje. Konsumtion på hög nivå är väl använd tid och ingen bortkastad tid. Jag har nytta av dansen hela veckan ända till nästa fredag då jag går dit igen. Tid som ger mig makt över konsumtion.

TID ÄR NU.

Nu har jag äntligen tid att skriva i min blogg. Var i veckan och såg filmen ”Viva Zapata” där det faktiskt ofta talades om tid. T ex sa man att tid är nu och mer rätt än så kan det knappast bli. Men vad menade de när de måste tänja på tiden. Man kan tänja ut något som stelnat som
t ex en muskel. Men hur tänjer man på tiden? Kanske är det så att man försöker hinna med så mycket som möjligt på en viss tid eller försöka förlänga tiden. Jo, man få skaffa sig mer tid, vilket inte är detsamma som mertid. Hur som helst så har jag tid nu att skriva. Tid är nu…. eller nu … eller förresten den tiden var nyss för nu är nu och inte då.
Nu kan man också högtidlighålla att det är exakt hundra år sedan Selma Lagerlöf fick nobelpriset i litteratur. Selma som jag i min moralfilosofiska forskning funnit att hon önskade att män skulle ha allvar och djup. Hon samlade på egenskaper hos människor i sin omgivning, har hon sagt, egenskaper som hon sedan byggde karaktärer av och gav sina fiktiva gestalter.
Att ingen av hennes manliga gestalter har allvar och djup måste alltså tyda på att de människor hon hade i sin omgivning inte hade de egenskaperna. Denna min forskning som gjordes för tjugo år sedan har inte varit särskilt gångbar i de akademiska kretsarna för inte kunde väl Selmas manliga gestalter vara svaga, tyckte de.
För ett tag sedan såg jag ett program i kunskapskanalen om Staffan Göthe och där säger han att kvinnor oftast brottas med att klara av sin situation medan männen istället flyr, inte tar ansvar, gärna dricker eller förnekar. Han uppmuntrar också det egenartade. Dessutom sa han att teatern ska föreställa, inte avbilda verkligheten. Alltså tror jag att Staffan Göthes pjäser förhåller sig till samma koncept som Selma Lagerlöfs författarskap vad gäller gestaltningen.
Jag har skrivit två essäer om Selma Lagerlöf och som ligger bra i tid med tanke på hennes jubileum. Nu gäller det bara att få någon tidning att ta in dem. En heter Selma Lagerlöfs faustiska förbindelser. Ett ämne som ingen tidigare skrivit om. Faust är hennes favorithjälte i dikten, har jag läst och det föranledde en forskning som blev mycket intressant.
Men nu får det räcka för NU är tiden ute för den här gången.

19 sept.

Tiden går och det var länge sedan jag skrev något i min blogg. Inte heller har tiden som gått givit mig så många minnen eller så har de hamnat i korttidsminnet. Och så är de borta. Jo, en sak minns jag från sista veckan på landet då jag höstgrävde grönsakslandet. Först skördade jag resten av bondbönorna, förvällde dem och frös in för att användas i sallad på min fest till våren.
När jag sedan började gräva kände jag mig iakttagen. Tittade runt men såg inget. Jo, plötsligt, där nere två meter från fötterna plirade ett par pepparkornsögon på mig. Jag visste det, den brukar alltid komma fram och kolla att jag gör rätt. Den lägger huvudet lite på sned så jag ser det röda bröstet. Sedan pratar vi med varandra, rödhaken och jag. Jag berättar att nu är sommaren slut och vi ska flytta söderut, både han och jag. Han får också veta att jag givit bort guldfiskarna i dammen till Johanna. Hon brukar få dem innan vattnet blir för kallt. De får det bättre hos henne över vintern, eftersom min damm bottenfryser. Det har varit ovanligt sällskapliga fiskar i år som varje morgon väntat vid kanten på morgonmålet. Nästa sommar köper jag nya.

Med rödhaken är det så trevligt för han kommer tillbaka varje år och jag ser den sporadiskt under sommaren medan den alltid är med vid höstgrävningen och orädd finns väldigt nära mig. Den bryr sig inte om de maskar jag kastar till den. Nej, han vill hitta själv, hanterliga småmaskar som han sliter sönder och äter. Förresten vet jag inte om det är en hane eftersom könen har samma färger, men jag tror det. Nästa sommar ska jag kolla om han har någon fru (eller tvärtom).
Hörde en väldigt intressant filosofi om tid i somras på radion. Tiden går fortare ju äldre jag blir och accelerationen går inte att stoppa. När man är två år är ett år halva livet, men när jag är åttio år, är ett år en åttiondel av mitt liv. Dessutom sa föreläsaren att den tidspress vi har idag hade man inte tid med i bondesamhället.