Hur gör man för att bli publicerad av ett förlag? Har försökt massor av gånger men alltid fått nej, alltid med olika förklaringar. Oftast bara ett nej, ibland någon enkel förklaring. Efter flera år av försök har jag nu bestämt mig för egenutgivning. Fick ett gott råd av en vän som har lite insyn i förlagsvärlden.  Han föreslog förlaget Vulkan.
Skickade min berättelse om min mormor dit och fick till svar att de skulle hjälpa mig med utgivning. Men allra först måste jag själv ansvara för berättelsens språk, stavning och meningsuppbyggnad. Sedan har de skött det typografiska och tagit hand om en bild som jag vill ha på omslaget.
Berättelsen ska heta "En förborgad framtid" och handlar om ett stycke svensk historia mellan åren 1896 och 1918 i spåren på Anna Albertina. Eftersom jag har en magisterexamen i både litteratur och svensk historia är jag ganska påläst om vad som hände i Sverige vid förra sekelskiftet.
Just nu sätter förlaget min text och gör klart omslaget som jag sedan ska godkänna. Därefter trycks ett hundra ex som jag själv måste marknadsföra. Om jag förstått det rätt blir min kostnad  ca tio tusen kronor.

Till Henrietta och Nisse

Kanhända att det var i vårens tid

när som de möttes allra första gång

men ett jag säkert vet att detta var

en dag när kärleken just smög omkring,

den sökte offer att försiktigt ge sig på.

Just då en känsla tog ett ystert språng

den insåg strax att nu minsann

ett byte inom räckhåll fanns

precis när Henrietta då behövde hjälp

i cirkusgarderoben där hon jobbade.

Det sägs att kärleken är störst av allt

att värja sig är rakt ingen idé

jag undrar så om någon riktigt vet

vad är det som i hjärtats rum då sker

när som den skjuter sina vassa spjut.

Sen fick den plötsligt en idé

då kärleken helt enkelt bytte form

den fylldes av en häftig lust

den tog ett skutt och sen så var de tre.

Men oj, sa kärleken nu tror jag att

jag smyger in i sagans rika värld

och svepte Vera i ett älskligt flor.

Sen hände nåt som gjorde att

den stora kärleken fick väldigt ont om plats,

när den fick trängas med båd skola också jobb

för alla ville lära något nytt

det blev ett pusslande, men som de

med lite hjälp kvickt gjorde till ett äventyr

för det så har ni min eloge.

Sen kära ni så är det dags igen

för kärleken vet inte vad semester är

kom igen och hjälp nu till och strax

minsann de fyra blev, ett litet flickebarn

där kärleken i slingrig dans tog plats

för under sker igen i denna värld

med självklart kärleken som bästa vän.

Vi har väl alla hört ”det var en gång”

för mången vacker saga börjar så

och erotik består av glödhett guld

den ljuva kärlekens ingrediens

och utan världsliga problem så blev de fem med ens

och över alltihopa lyser moder sol.

Detta är vad en gammelfarmor vill ha sagt

av tankar kring en familjeväv

där varpen heter solidaritet

med inslag fyllda utav kärlekens brodyr

jag hoppas innerligt och väl

att kärleken förblir er bästa bundsförvant.

Stort grattis och lycka till med allt!

19 oktober 2019

Det händer då och nu.

Det är på allas läppar idag, det som händer med och i Svenskka Akademin (SvA) just nu. Nej det händer inte nu men det är nu man pratar om det. Något som har pågått länge. Själv hamnade jag i smeten för 25 år sedan utan att veta om att det var en smet. Det var när jag besökte det s k Forumet som drevs av kulturprofilen men som då hette Jean Claude Arnault. Jag var där på olika litteratur tilldragelser. En gång satt jag bredvid Gunilla Palmstierna Weiss och  vi hade ett intressant samtal. Det som hände på scenen var också intressant men nånstans fanns där något unket. Detta Forum som drevs med hjälp av SvA:s pengar. Idag vet man att männen i sammanhanget utnyttjade unga kvinnor  som ställde upp för att få in en fot i kulturelitssfären. Själv klarade jag mig.
Detta hände samtidigt som jag skrev på min magisteruppsats i litteratur. En uppsats som kom att handla om de svaga männen i Selma Lagerlöfs (SL) författarskap. SL såg allvar och djup som de egenskaper hon önskade att männen skulle ha. Då ville jag gärna kolla hur det var med karaktärerna i hennes berättelser eftersom hon också sagt att hon studerade männen i sin omgivning och sedan förde över deras egenskaper på sina karaktärer.
Jag kom fram till att ingen av männen i de fem romanerna som jag analyserade hade allvar och djup. Med detta vill jag ha sagt att män både då och nu är svaga och har inte allvar och djup. Men så kan man väl inte generalisera tycker säkert många. Nej naturligtvis inte, bara det att de som inte är svaga är de som bekräftar regeln.
Jag tror att det som hänt med SvA har öppnat för en lavin i jämställdhetsrörelsen.

Tid och rum

21 november 2018.
När jag började med min blogg hade jag tid och rum som tema eftersom det ju kan innehålla allt. T ex vet jag att idag är det exakt en månad kvar till att mörkret tar slut och vi långsamt går mot ljusare tider. Dessutom har tiden runnit iväg och jag verkligen börjar känna mig gammal. Men ännu har jag lust att skriva och önskar att få kalla mig författare innan jag dör. Det handlar om att bli sedd av något förlag som vill ge ut mina texter.
Just nu filar jag på en text till tidningen Skrivas hösttävling med temat Respekt.
Ska nu försöka skriva här lite oftare åtminstone lite dagboksanteckningar.

14 nov.2018

14 nov. 2018

Upptäcker att det är ett halvår sedan jag sist skrev på min blogg. Idag mötte jag en mamma med sina barn stretande uppför backen med barnvagn och kassar och en krabat hoppandes mellan trottoar och körbana. Som den göteborgare jag är kunde jag inte låta bli att inleda ett samtal. Barnet i barnvagnen ville vara med i det och gav sig ljudligt tillkänna. Mamman lyfte upp knytet ur vagnen för att trösta vadan jag fick min chans att hjälpa till. När våra vägar skulle skiljas stannade vi och kom att samtala m skrivande. Jag fick veta att mammans mamma liksom jag också skrev. Samtalet slutade med att mamman undrade om jag brukade blogga. Jodå, det gör jag men nu var det längesedan. Men som synes ska det bli ändring på det.

1a maj 2018

 

Kom till Solhäll i lördags 28 april. Solen sken men det var lite kyligt. Nu gäller det att ta hand om trädgården som försökt att handskas med den snörika vintern på bästa sätt. Tittar ut över sjön där isen ligger så långt ut jag kan se. När tåget hade lämnat Borlänge och jag skymtade Runn var det öppet vatten. Men allteftersom vi närmade oss Falun blev det mer och mer is.

    För länge sedan sköljde Runn alltid den 7 eller 8:de maj men från 2000-talet har det blivit allt tidigare i april. Ibland väldigt tidigt. Jag har datum antecknat i mina almanackor som nu ligger i Sthlm så jag återkommer om det. I år är det alltså sent igen. Den 28:de låg den vit och fin med ett par stora sprickor. Den 29:de hade den svartnat och det var många sprickor. Den 30:de ännu svartare och mellan stora sprickor rörde sig stora isflak sakta. Det var ett skådespel som jag följde hur isflaken sakta krymte ihop som jag kollade ända till klockan tolv då jag skulle till stan. Egentligen ville jag stanna och följa skådespelet men det gick inte.

    När jag kom hem sex timmar senare hade sjön sköljt och jag missade peripetin. I år har vintern varit lång och snörik så inte märks det att vi går mot varmare tider. Den myckna snön har när den smält orsakat svåra översvämningar på många platser.

Nytt igen.

Inget sker sannerligen av sig själv. Nu är det lite bråttom innan timglaset hinner rinna ut. Jag skulle vilja bli bekräftad innan jag dör. I "byrålådan" ligger ett antal manus.  Berättelser, både dokumentära och fiktiva där jag delar med mig av livets många slingriga vägar. Jag lyfter fram och sätter ljus på sådant som inte får glömmas. Tänk så orättvist livet är för många. Berättelserna kan verka triviala men det är där i det triviala, i vardagen som allt händer.
   Efter mycket funderande ska jag nu ändra på det. Jag menar att berättelserna ligger gömda i byrålådan. De ska fram och vädras. I höstas var jag på en konferens ordnad av tidningen SKRIVA. Fick där tips om hur man kommer i kontakt med förlag. Träffade en lektör som i ett utlåtande om min text skrev:
"Du har ett bra lättläst språk som flyter bra, utom när dina meningar blir för långa. (---) Det ska bli spännande att läsa ditt manus när du är klar och jag är redan nyfiken på hur Ada ska få sin vilja fram och hur det ser ut bakom kulisserna i Cillas familj."
   Jag skickade sedan in hela manuset och efter några veckor skrev hon att hon lämnat det vidare till någon som utbildade sig till lektör. Vi får se hur det går. Medan jag väntar har jag bestämt att ta ett annat manus och skicka till en annan lektör som jag träffade på SKRIVA-konferensen. Han kallar sig manusutvecklare.

Nytt försök

Jo, nu gör jag ett nytt försök att komma igång och hålla min blogg vid liv. Jag samlar inte på saker annat än sådant jag behöver eller sådant som kan försköna mitt hem. Istället samlar jag på möten som är värda att minnas. Igår var ett sådant möte hemma hos min guddotter, Lotta där vi firade hennes pappas, Håkans 85-årsdag. Håkan har nyligen med sin fru dvs min kusin Birgitta flyttat från Göteborg till Stockholm, eller närmare bestämt Solna. Det ska bli fint att ha dem så nära där jag kan nå dem med en resa med tvärbanan från Liljeholmen där jag bor till Solna där de bor på Centrumslingan.
   Men igår var vi alltså hemma hos deras dotter Lotta där det var öppet hus och mingel som ville fira Håkan. Jag kände intuitivt att där fanns närhet och värme. Där fanns Lottas barn Adam och Felicia i ungefär samma ålder som mina barnbarn, Malte och Ebba och som alla håller på med handboll eller innebandy. Lottas bror Janne med en av sina söner och med Ylva var också där. Lottas man, Stefan skulle just komma hem från USA där han varit och föreläst.
   Jag tror att när man blir allt äldre är det viktigt att få känna närhet till de sina, där även kärleken kan blomma. Detta var ett möte där värmen var en självklar källa och som jag nu bär med mig.

Tiden går.

Efter en liten morgonpromenad på ett par kilometer runt sjön Trekanten är jag redo att skriva. Det är flera uppgifter som föreligger. Så här års pendlar jag mellan Falun och Stockholm. Det är mycket höstarbete att sköta i trädgården i Falun och i Sthlm är skrivandet viktigast samt att träffa barn och barnbarn förstås. Det blir många tågresor fram och tillbaka och sist när jag kom till Falun klockan 19.20 och bussen just gått skulle jag få vänta en timma till nästa buss, hände det sig att tågvärden som skulle gå av sitt pass och bodde i Falun frågade mig vart jag skulle. Jag bor i Hosjö, svarade jag. Jag kan köra dig svarade hon, som hette Eva. Det var så underbart att jag blev mållös. Vänta här så ska jag hämta bilen. Själv bodde hon åt andra hållet. Tack! Ibland så ler världen och då blir man glad tillbaka.
   Och nu tre dagar senare åter i Sthlm ska jag först skicka in till en tävling i tidningen SKRIVA en bildtext på 25 ord och som också ska vara början på en längre berättelse. Bilden föreställer ett pannrum där det sitter en hund och tittar förväntansfull mot någonting som man inte ser men som jag tror är en dörr. Jag har flera idéer och så här är den första. "Buster tittar uppfordrande på dörren som stängs. Han som schasade in mig luktade inte som husse. Kan undra vad han skulle göra i vårt hus?"
   Sedan ska jag ägna mig åt en annan tävling som går ut på att skriva en novell som en kortform av en roman som man har skrivit eller jobbar på.
   Förresten har jag skickat in till en annan tävling där överskriften skulle vara "Passageraren". Den skulle vara inne den 24 augusti så jag antar att resultatet snart tillkännagives.
   Men så är det hela tiden jag skriver, skickar in och väntar på att bli bekräftad.
Tiden går och det börjar bli bråttom.

Barndomsminne

Två av mina barndomsminnen skrivet i tredje person.
1.
När Britta hade frågat hade mostern svarat att hon skulle få armbandsklockan när hon hade räknat ikapp sina klasskamrater. Hon hade ju fått lämna skolan i Stockholm mitt i terminen och börjat i sjätte klass i Göteborg.
   Britta hade fått börja från början i en ny lärobok i räkning och skulle alltså på kort tid lära lika mycket som de nya kamraterna lärt sig på den halva terminen som redan gått.
   Ho måste alltså utföra en prestation för att få tillgång till sin mammas armbandsklocka som hon ärvt. ( På den tiden, 1942 var det stort att ha en klocka) Nu var det så att räkning var ett av Brittas favoritämnen och nu gällde det att öva sig på de fyra räknesätten och hur man räknar ut procent och lite annat.
   Britta tyckte inte det var så betungande men förstod inte riktigt varför hon inte kunde få sin klocka ändå.
2.
Britta hade aldrig varit på någon begravning tidigare. Det var inte brukligt att ta med barn på begravningar för de skulle inte behöva närvara vid något som handlade om döden. De kunde bli skrämda , trodde man.
   Men när ens egen mamma skulle begravas fick man göra ett undantag. Så en dag klädde sig alla som skulle vara med i det svartaste de hade, så också Britta även hatten med det stora brättet som hon hatade.
   Det var med bävan hon följde med strömmen in i kapellet. Längst fram stod en vit kista och i den låg hennes döda mamma. Ingen sträckte fram sin hand mot Britta utan hon blev framföst mot en plats där hon skulle sitta. Sedan var det något som stängdes av inom henne. Hon var där men ändå inte närvarande. Prästen pratade men hon hörde inte orden.
   När  församlingen sjöng psalmer och när de reste sig reste sig också Britta och satte sig när de sjungit klart. Efteråt lastades kistan in i en bil och alla gick bakom bilen som körde sakta till graven som var uppgrävd och där kistan sänktes ned. Alla stod sedan runt hålet. Där var mammans åtta syskon med sina respektive och mammans mamma som grät ljudligt.
   Britta tittade utan att egentligen se. Jo, en sak såg hon för en bit bort stod hennes pappa som var hatad av alla och därför inte inbjuden (mamman och pappan var skilda sedan länge). Allt hände på andras villkor och ingen förstod att Britta hade behövt någon att hålla i handen.

Så var det dags.

Så var det dags att skicka manus till bokförlag.

Stig Larsson hette han, nej, inte den Stig Larsson som kallar sig författare och skriver usel svenska. Nej, den Stig Larsson jag mötte var ornitolog och ”väskötte” (alltså uppvuxen i Västergötland). Vi möttes då jag var på väg till Gamla Staberg för årets första besök. Jag brukar sitta där och skriva ibland när lusten faller på.

    Han stod nära vägen med fin utsikt över Karlslunds tjärn. Han spanade på fåglar, på en särskild vigg som han sökte. Men ack, det var inte den rätta. Jag passade på att ställa frågor om fågellivet i tjärn. Han berättade att det alltid funnits tranor som häckar där, vilket jag aldrig upptäckt. De håller till där bäcken från Lönnemossa rinner ut i tjärn. De brukar höras skrika, säger han. Något jag måste kolla.

    Men på tal om författare, det var ju det jag skulle berätta om just idag. Så var det dags, igår skickade jag iväg mitt manus ”En helt vanlig familj” till sju olika bokförlag. Sex förlag tackade och svarade att de skuulle höra av sig om två-tre månader. Det betyder att jag i två-tre månader kan inbilla mig att jag kanske är en författare.

    Nåväl, kulturskribent är jag i alla fall och har varit i ca femtio år. Förresten, första gången jag fick pris för mitt skrivande var när jag var tolv år och vann en uppsatstävling bland alla sjätteklassare i Göteborg.

    För att återvända till Stig Larsson skulle han vidare till nya fågelsjöar och spana, närmast till Kyrbytjärn som är känt för sitt rika fågelliv. Eftersom han då skulle passera Gamla Staberg fick jag lift med honom dit.

    Där jag nu suttit och skrivit och slutar på tal om fåglar med några rader av Nils Ferlin.

                Inte ens en grå liten fågel

               som sjunger på grönan kvist

               det finns på den andra sidan

               och det tycker jag nog blir trist

Duktig flicka i tiden.

Läser i tidningen om epitetet "duktig flicka", något som har många sidor. Inte bara en ambition som är något entydigt positivt eller obekymrat som ett barns första steg.
   För mig betydde länge att vara duktig detsamma som att vara till lags, att inte vara till besvär. Det började när jag var tolv år och min mamma på sin dödsbädd sa adjö till mig med orden "var nu en duktig flicka". Jag visste inte då att hon visste att hon snart skulle dö och att vi inte skulle ses mer.
   När man är tolv år är man på väg in i puberteten som till dels liknar trotsåldern då man övar sig i att ifrågasätta och våga säga "jag vill inte". Men det fick jag skjuta upp tills vidare. Mamma dog bara tre dagar efter att vi tog farväl och jag kläddes i svarta kläder och hamnade hos släktingar.
   Sorgen vände jag inåt för mamma hade ju sagt att jag skulle vara duktig flicka. Jag fick magkatarr som jag försökte dölja för att vara duktig. Mamma och jag bodde i Stockholm och när hon var borta flyttades jag till hennes systers familj i Göteborg där jag började i skola och fick nya kamrater.
   Jag ärvde min mammas armbandsklocka, vilket var stort, men jag skulle inte få den förrän jag i matten hade varit duktig och räknat ikapp mina klasskamrater och också förbi dem. Något jag gjorde för mamma hade ju sagt att jag skulle vara duktig
                                Fortsättning följer

Författarblogg.

Tid för författarblogg. En blogg som tidigare under många år gått under rubriken Tid och Rum och ska så ävenledes i fortsättningen men ibland med tillägget Tid och Rum för författande.  Är i år student på Luleå tekniska universitet LTU där jag studerar Kreativt skrivande på hög nivå.
   Vi ska under året ha skapat ett större manusprojekt, vilket har varit roligt att knåpa med och att få respons på. Det känns som jag har hittat ett bra spår till mitt manus. Det heter "En helt vanlig familj".  
   Bland karaktärerna finns en person som tycker att läsaren ska få träffa en familj där det bara händer trevliga saker. Dock visar det sig att verkligheten överträffar dikten och hela tiden händer sådant som inte är så vanligt men ändå tillhör den bistra verkligheten.
   Just nu är jag inne i en fas där jag lusläser vad jag skrivit samtidigt som jag korrigerar där man haft synpunkter på vad jag skrivit om jag tycker att vederbörande läsare har ett bra ändringsförslag.
   Det blir lite knepigt med dramaturgin då det finns en metafilm som händer samtidigt i berättelsen. Ibland kan det uppfattas lite frågande om vad som händer där och när. Det är faktiskt meningen att det inte ska vara glasklart. Så om någon läsare undrar ibland, så har jag lyckats.
   Kan parentetiskt nämna att jag läste "Skapande svenska A och B" på Högskolan i Luleå 1987-88 och då gav skolan ut en bok med våra texter som heter "Ren essens". Det var när jag i sex år arbetade på TV 2 i Luleå och producerade ca hundra program för barn och ungdom.  Bland de sista jag gjorde innan jag gick i pension var fyra program som hette "Rock och Lyrik". Jag ville visa på att den tidens rocktexter var den tidens lyrik för de unga.

Mellanrum i tiden.

Mellanrum i tiden.

Jag har fastnat mellan då och nu i ett litet rum i tiden. Hjälp, jag måste kliva över en tröskel för att hitta till Sedan.

    Häromdagen lyssnade jag på Johannes Anyuru som plötsligt slängde ut frågan ”Vad är meningen med livet?” Jag räckte försiktigt upp handen och svarade att meningen med livet är att leva det. Det höll han inte med om.

    Sedan har jag funderat vidare på det och kom på att istället för att söka meningen med livet kan man söka en mening i livet. Och det tål att tänka på. Eller som Marie Göransson sa ”Det är en kamp att duga som man är. Det är det som är livet.”

   För att sedan skriva om livet måste man först leva det.

Förresten så här är det, man måste skaffa sig mellanrum för det är då man kan göra det som man inte hinner annars.

Tidsmarkör

Tidsmarkör.

Tiden går aldrig obemärkt förbi. Den markerar sina stolpar ibland intetsägande, ibland sägandes allt. Vad var det som hände igår? Jo, jag vet. Ett terrordåd och som inte passar i tidens gång. En händelse som blir till en blaffa i tiden. Ungefär som att spilla ut ett helt bläckhorn på en sluttande yta. Där den fläckvis sugs upp av ett läskpapper eller droppar ned på den vita brokaden eller slickas upp av vargar eller fyller en penna som minns. Vad minns man?

    En blaffa som inte går att sudda ut men som skapar rädsla och förstörelse, som skapar sargade kroppar och död. En blaffa som sätter spår i tiden. Först ett sekundspår. Vad var det som hände. Sedan minutspåret om förödelsen sedan vidare timme för timme, dag för dag ända till år för år.

   Nu är vi i dagen efter. I blaffan skapas bilder. Vad var det vi såg? På teveskärmen såg man förvirring med samma bilder om och om igen. Bilder som ledde till ingenstans. Bilder inskrivna i ett stort frågetecken. Vi vet konkret vad som hände. Men vad var det egentligen? Ingen kan förklara. Var det att tidens ondska som trängde sig in i verkligheten, som ville skaffa sig plats och som ville säga oss något.

Tiden går hela tiden.

Tiden går hela tiden och det finns alltid ett rum där det händer. Men det börjar bli bråttom för jag vill att det ska hända nu.

Det handlar om att anfalla bokförlagen och att hitta någon som vill läsa mitt manus som nu är klart. Att hitta rätt person som läser mer än bara första sidan, någon som är intresserad av olika relationer.

Bakom mig står ett par grupper som jag ska försöka aktivera. Först ska jag få dem att besöka min blogg som en tid framöver kommer att handla om mitt manus till ”En helt vanlig familj”.

Varför är det bara en som besökt den på tio år? Det ska bli ändring på det. Här följer inledningen till min berättelse.

Det bleka gryningsljuset silar varsamt in i templet. Inget riktigt tempel men Cilla kallar det så därför att platsen är lite helig för henne, en plats där mikro- och makrokosmos möts. En liten värld som rymmer ett helt universum. En cirkelrund tegelmur, nu en ruin där taket för länge sedan rasat in och där det växer gräs i murspringorna. Innanför muren en äng med spirande vårgrönska och där älvornas dans sakta tonar bort när morgonens första solstråle bryter in.

Cilla stannar och hämtar andan. Med blicken följer hon raden av träfigurer som står i sina nischer i muren, skepnader. I den sista nischen finns en tavla med knappt läsbar text, en gång målad i rött och guld ”Du ska hedra din fader och din moder”. Hon går ett varv runt den lilla offerplatsen i mitten av ängen och känner hur hennes inre får syre. Inte bara lungorna utan också hennes inre rum. Rum där hon samlar sina upplevelser, sådant som inte går att ta på eller peka på men som likt andeväsen bara tränger sig förbi verkligheten och skapar harmoni.

Hon tar några djupa andetag innan hon springer vidare på sin joggingrunda. Strax förnimmer den svarta huggormshonan vibrationerna efter de bortspringande stegen och vågar titta upp ur sitt röse.

I surrealismens tecken.

Funderar just på det jag hörde igår. Var på Waldemarsudde för att se Miro-utställningen. Den fascinerade mig mycket och dessutom hade jag turen att sätta mig på en bänk för att vila just som en konstvetare kom in i salen och berättade om Miro och hans konst. Där satt jag nästan på första plats och sög åt mig som ett läskpapper om vilken rolig konstnär Miro var. Jag menar rolig i hur han såg på verkligheten med hjälp av surrealismens bildskrift. Hans fantasi var outtömlig och föreläsaren sa att Miro såg på fantasin som en muskel som måste tränas varje dag. Det ska jag komma ihåg... varje dag!!!

Nu börjar det dra ihop sig till sista inlämningen av mitt roman projekt som jag har bestämt ska bli en bok. Men det är sannerligen inget som man ordnar med vänsterhanden. Från och med nu ska fantasin få blanda sig i.

När jag var chef på SDR:s videostudio hade jag bestämt mig för att göra den så bra att man kunde spela in teveprogram på teckenspråk. För det behövdes pengar för att investera i rätt teknik. Alltså äskade jag pengar från statens budget. En gång började jag min inlaga med en dikt av Sandro Key- Åberg som handlade om språk. Teckenspråk är ett visuellt språk och då är man beroende av den rörliga bilden. Det hjälpte, vi fick pengar och som jag lyckades höja varje år.

Alltså måste jag ta till fantasin då jag ska sälja in mitt manus.

TID och RUM och TYCK

TID och RUM och TYCK är från och med nu samlingsnamnet på min blogg.

Under många år när jag arbetade på TV 2s barnredaktion som scripta och producent var jag också redaktör för Barnredaktionsbladet som kom ut varje fredag morgon och delades ut på kamraternas bord och fanns där när de började arbetsdagen.

Att göra en tidning för vår redaktion var alldeles min egen idé. När jag cyklade till jobbet ca klockan fem på fredagsmorgnarna samlade jag intryck som jag förmedlade i min krönika i bladet. På mitt bord när jag kom låg också de inlägg som kamraterna ville ha med i Bladet. Jag klippte och klistrade så allt skulle få plats på några A4-sidor. Där det blev luckor placerade jag vinjetter tecknade av konstnären Leif Ericsson, min dåvarande man. De originalen finns förresten numera inramade hemma på min vägg. Klockan sju skyndade jag mig till SVT:s tryckeri som var vidtalade och genast lät Bladet gå i tryck. Och klockan nio låg Bladen på redaktionskamraternas bord.

Krönikorna kom att handla om tankar som for genom mitt huvud under min cykelfärd eller saker jag så och var roligt att notera. Här ett utdrag:

På söndag reser Lena och jag till Saarbrücken för att se på filmer till Barnens Bio, men vi är tillbaka på torsdag eftermiddag igen så jag kan lova att BLADET nr 15 skall komma ut i rätt tid. Det är bara att lägga manus på mitt bord så plockar jag ihop pappren och går till tryckeriet med dem. Tack.

770415 ulla

Nu är det på tiden att ge ut min bok!

Mitt hopp är att jag kan få följare till min blogg där jag nu ska marknadsföra En helt vanlig familj, som är titeln på min blivande bok. Att få sin bok utgiven på ett förlag skulle för mig vara att bli bekräftad. Har ett otal gånger skickat manus till olika förlag. Ibland till en tävling men lika ofta just bara för att få mitt manus tryckt. I bästa fall har jag fått ”ett tack men tyvärr”. En gång fick jag ett telefonsamtal där de sa att mitt manus var bra, men de ville inte ha det eftersom mamman dog i slutet. Berättelsen handlade om tre år i en barndom men var inte en barnbok som redaktören trodde. En annan gång med ett annat manus skrev man och tackade och sa att det var bra men det passade inte in i deras utgivning. Av detta lär jag mig att man måste välja rätt förlag till varje manus och kolla deras utgivningsmönster. Ändå handlar det först och främst om marknadsföring. Förlagen är inte intresserade av det udda utan det som säljer bra. Fortsättning följer.